Lisa: Den värsta tiden i mitt liv
Idag ler jag över hur långt jag kommit hitills
Åh nu känner jag mig såhär på deep-inlägg-humör.. Jag vill skriva av mig lite =) Jag är så fantastiskt glad att jag äntligen börjar sakta men säkert må bättre igen. Deppritionen har lagt sig och nu är det bara panikångesten som minskat otroligt mycket som jag jobbar med, och utmanar mig själv att klara mina vardags saker igen.
När jag vart sjuk igen just före jul trodde jag inte att jag skulle bli så dålig som jag var under en period när jag verkligen var på botten. Det är så otroligt svårt för folk som inte haft denna sjukdom att förstå hur det egentligen är. Under några veckor av min värsta period sov jag i princip hela dagarna, så fort jag vaknade fick jag sån kraftig ångest och tryck i bröstet att jag bara flämtade efter luft. Mamma fick ta ledigt från jobbet för att kunna vara och ta hand om mig när det var som värst. Ett tag kunde jag inte ens äta själv då ångesten var för stor för att ens sitta upp. Ni kanske tycker detta låter konstigt, men det är en brutalt stor skillnad på vanlig vardags ångest och ångestsjukdommar.
Den värsta dagen inträffade en Söndag natt då jag precis påbörjat min medecinering. Jag sov i mammas säng dessa nätter då jag iprincip inte kunde sova själv. Vaknade på natten i PANIK och kände ett otroligt stort obehag i hela kroppen. Det kändes som att jag inte kunde kontrollera mig själv, som att jag skulle bli galen. Min själ lämnade typ kroppen. Det kändes som jag kunde göra vad som helst utan att kontrollera mig själv. Mamma fick hålla fast mig för att jag började hyperventilera och bara kände att nu dör jag, nu blir jag galen. Hela kroppen domnade bort för ett tag, och mamma fick ligga och lugna mig hela natten. Vi ringde alla psyk jourer vi fick tag i och det enda som var att göra var att vänta till morgondagen. Sov inte en sekund den natten, kunde inte ens gråta för trycket i bröstet var så tungt att jag bara låg och flämtade efter luft. Vi fick tid på BUP på dagen och vi fick oss iväg. När vi kom till byggnaden ramlade jag bara ihop på golvet i tårar. Min psykolog och sjuksköterska fick komma och hämta mig och jag bara grät och grät. Det var jobbigt för mamma att se också så hon började också gråta.. Haha åh, lilla mamma. Väl i rummet satt jag bara och grät och bad dom lägga in mig på psyk. Jag sa att jag inte orkade mer och att jag bara vill bort. Jag hade tappat all ork, jag ville inte mer. Fick medecin utskrivet som gjorde att jag vart helt groggy och fick sova. Fick två medeciner, en av dom gav mig rejäla biverkningar, och det var dom som gjorde att det blev som detta denna natt. Denna medecin har otroligt mycket biverkningar, men jag fick några utav dem värsta. Deprition, hallucioner, overklighetskänsla, problem med andning och självmordstankar. Det ända jag tänkte på var hur jag inte ville leva mer. Hur jag inte orkade mer, ta mig igenom detta igen.
Nu har medecinen börjat verka rejält och jag mår bättre och bättre. Är så glad att jag tagit mig förbi den värsta delen i mitt liv. Jag önskar inte min värsta fiende denna sjukdom då det är det hemskaste som finns. Nu är jag
starkare och nu när jag mår bättre kan jag med små steg i taget äntligen komma tillbaka lite.
Ni som har denna sjukdom har förhoppningsvis inte den så allvarligt som jag har, och ni som kommer få den, hoppas jag får en lindrig version. Kom ihåg att det blir bättre. Fast man inte tror det när man ligger där på botten.
Hur jag än skriver och förklarar går det inte förstå hur hemskt detta egentligen är. Hoppas ni aldrig behöver vara med om detta, nånsin.
Ta hand om er <3
Vad är det för slags sjukdom du har? om du har lust att svara. <3